Den bittra sanningen om Sanna

Jag är så arg! Så sjukt förbannad är vad jag är.
Okej, fine, hör inte av dig. Gör inte det. Men att du har mage att dyka upp på jobbet gör mig bara så jävla illa till mods. Vill bara kräkas på dig. Att du inte ens vågar gå fram till baren och beställa själv gör dig bara till den största mesen jag någonsin träffat. Att du inte ens har stake till att hälsa, gör dig till den lägsta människan i världshistorien. Mig behandlar man med lite jävla respekt. Det ska du ha jävligt klart för dig.
Du är ingen man, du är en fucking jävla mus.

Jag är så arg så att jag skakar.
Det roliga (?) är att det finns många människor i den här stan, som gladeligen hade velat göra dig till kalvsylta. Och får dom veta hur du har behandlat mig, så skulle inte många av dom tveka en sekund på att faktiskt fullfölja sina viljor, om jag bara bad dom. Men du har tur killen, för jag skulle aldrig be någon skada dig. För om du nu ska bli skadad så kommer jag personligen göra det själv. Och det kommer inte vara någon som helst våld inblandad. Jag kommer att trycka ner dig psykiskt. Du kommer inte ens vilja leva längre när jag är klar med dig. Du kommer ligga och kräla i skiten, och önska att du aldrig hade träffat mig. Mitt snack killen, det går inte av för hackor. En vass tunga är jag utrustad med, och en intelligens som du aldrig kommer att uppnå.
För mig existerar du inte längre. Du är bara ett stort jävla misstag i mitt liv. en del som jag gladeligen kommer att glömma bort.

Jag hoppas för guds skull att du har vett nog att hålla dig borta från mitt jobb. För dyker du upp igen, så kommer du lätt få känna på både blickar som kan döda, och ett snack som kan få vem som helst att vilja gråta.

Ge tillbaka min tröja, och låt mig slippa se dig igen, någonsin, så är jag nöjd.

Ni vet att ni älskar mig