Ett år..

ihopljuget 2007-05-24

Sitter här hemma i mitt nya hem och funderar alldeles för mycket. Förhoppningsvis har jag lärt mig en läxa nu, av det som hänt. Pratat mycket med en vän om mig, och allt detta här. Tack vännen btw. Väldigt tacksam är jag. Men asså, jag måste ta tag i mitt liv, och göra något nytt. Så skönt att komma hit, och börja om på nytt, från noll. Finns nog inte mycket som är bättre än det.

 

Men iaf. Idag är det ett år sen jag tog studenten. Ett år sen jag såg vissa klasskamrater. Ett år sen jag satt i bussen på väg till Duved med alla mina skumpalyckliga klasskamrater och sjöng, skrattade och grät om varandra. Ett år sen jag började gråta av att lyssna på prästen. Ett år sen jag fick mina betyg för sista gången. Ett år sen jag tog steget ut i livet och blev, iaf på pappret vuxen. Ett år sen det var en av de bästa dagarna i mitt liv. Ett år sen det var en av de sorgligaste dagarna i mitt liv. Ett år sen jag stod inför flera hundra personer och sjöng min egenskrivna sång. Ett år sen jag grät mig till sömns. Ett år sen jag pratade med honom?

 

Ett helt år sen jag gick mot honom, sträckte fram handen och önskade honom ett långt och lyckligt liv. Men han pallade inte ens ta min hand. Han, som en gång var min. Han som jag delade så mycket med, som var mitt allt. Ett år sen jag bestämde mig för att glömma honom. Har jag glömt honom? Öh, nej.

Och det är ju självklart att alla minnen ska dyka upp så här. Dumma Kheder, varför får du ut så mycket saker ur mig, som gör att jag minns, funderar och filosoferar. Visst, det är otroligt skönt att rensa tankarna, men vad hjälper det när tankegångarna ändå fortsätter i min ensamhet och jag funderar bara ännu mer på livet. På det som varit, på det som aldrig blev, och på det som kan ske.

 

Det är även ett år sen jag fick höra av min värsta fiende att jag gjorde något som var stort och starkt. Jag kommer aldrig glömma hur du kunde svika oss så stort. Du finns inte i mina ögon längre.

 

Det var även ett år sen jag gjorde saker som var starka, jag önskade mina ovänner ett bra liv. Tog dom i hand, och bara hoppades innerst inne att deras liv ska ordna upp sig, och allt ska bli bra igen. Mina gamla bästa vänner, som jag delade så mycket med, men där allt gick snett. Verkligen allt gick snett. Inte ens nu, ett år senare klarar jag av att se dom i ögonen, kan knappt titta på dom utan att jag får en klump i halsen. Vi hälsar fan knappt på varandra. Vi delade allt. Men allt försvann, och fort gick det.

 

Ett år sen jag hörde och såg merparten av mina vänner gråta. Gud vad vi grinade hela högen. Har aldrig varit med om dess like. Det var som om det inte fanns något stopp i oss. Vi var som en stor familj, som syskon, vi både hatade och älskade varandra. Vi delade fan varenda dag i tre år. Näe, okej där ljög jag, men nästan iaf. Vi har sett varandra i de värsta tänkbara situationerna, vi har festat ihop, vi har pluggat ihop, vi har fanimej gjort det mesta ihop. Vi fick ju tom ha en familjebehandling för skabb ju! Herregud vilka år vi hade.

 

Vänner för livet fick man. Ett år sen man sa hejdå till dom. Många har man träffat efteråt. Vi har ju ändå Åre gemensamt. Men vissa har man inte sett. Inte ens hört av. Vad gör ni nu förtiden? Varför hör ni aldrig av er? Det var alldeles för länge sen vi sågs. *nynnar vidare*

 

Men det som smärtar mest är att det är ett år sen jag tog första steget, och verkligen ville lösa allt, men ett år senare står vi fortfarande på samma plats och stampar. Visst vi går vidare i våra liv, men jag kan iaf inte riktigt släppa dig. Jag vill dig bara väl, vill veta att du mår bra. Att du är lycklig.

Jag mår bra. Jag är lycklig. Jag har vänner som jag älskar och bryr mig om. Jag har världens bästaste Mamma som betyder allt för mig. Jag har ett jobb och någonstans att bo. Jag har fått nya erfarenheter. Jag har vuxit och blivit äldre. Jag har det bra helt enkelt. Jag lever livet för stunden.

Men ändå saknas det en liten detalj. Svårt att sätta fingret på vad det är. Men det är något som saknas. Kan det vara för att jag saknar allt det som var. Att alltid ha någon i närheten när man behövde någon. Att det alltid fanns någon hemma som man kunde kommentera tv programmen med. Någon som alltid ville följa med ut och ta den där nattaciggen. Alltid någon att bara sitta och smygsupa ihop med när man hade lite sprit över, men inget annat vettigt att göra. Alltid någon som bara var..

Eller så saknar jag känslan. Känslan som bara dyker upp när man mår riktigt riktigt bra. Den kan komma av att man står och tittar från Lisens balkong ut över byn, och bara ryser av välbehag. Eller när man är ute och promenerar mitt i natten och himlen är stjärnklar. Eller när man träffar en kär vän som man inte sett på länge och får en kram full av kärlek. Den kan även komma av ett litet telefonsamtal, när någon bara ringer för att dom vill. Inte för att dom har något viktigt att säga. Även när mobilen piper och bästa vännen skriver att dom älskar en. Visst den känslan kommer då och då. Men jag vill känna den känslan oftare. Jag vill hitta min grej. Min plats. Mitt här i livet. Där jag hör hemma, och där jag ska stanna. Där jag ska bilda familj, och där mina barn ska växa upp. En plats, där jag bara mår bra. Där den där känslan av välbehag alltid lurar runt knutarna.

 

Varför kan jag inte bestämma mig för vad jag vill göra med mitt liv. Farmor vill ju att jag ska stadga mig. Ha, skaffa fast jobb, lägenhet, och ungar. Men jag vill till mitt Åre, iaf en säsong till. Men sen då?

 

Tänker för mycket på P också. Att jag inte kan släppa det aset. Sluta Sanna!

 

Och vad vill jag med dig? Du bor inte här hos mig, jag pallar inte sånt. Ska de va, så ska de va ordentligt.

 

Jag är i alla fall glad att jag har hittat en vän som jag äntligen har kunnat öppna mig för. Inte helt och hållet, men det är på god väg. Har saknat det. Jag har min Anna som vet mer om mig än vad jag själv gör. Men vi har redan ältat allt flera gånger om. Så skönt att få ut allt med någon annan ibland. Och nu menar jag verkligen öppnat mig. Mina innersta tankar, mina egna små ?yrkeshemligheter?. Det som inte syns på utsidan, men som finns där inne. Och tittar man riktigt noga så kan man hitta det, men det är lätt att missa. Jag är duktig på att gömma det.

 

Anna jag älskar dig något så ofantligt mycket. Du är den bästaste bästisen som finns. Men vi glider lite ifrån varandra på det känslomässiga stadiet. Vi pratar inte lika ofta om känslor. Om tankar osv. Det vi pratar om, eller ska ja säga det jag pratar om är mest allt kul som händer i mitt liv. Inte dom viktiga småsakerna som jag vill berätta för dig, men inte kan. Hittar inte orden, eller tillfället att nämna allt som rör sig i mitt huvud.

 

Just nu är jag i fas i mitt liv där jag behöver en ?Max?. Dvs. en ordentlig axel att bara gråta ut mot, som bara ligger och klappar mig på huvudet som om jag vore ett litet barn igen. Som bara ger mig ett sånt stort stöd, som bara finns. Som inte säger emot, eller som stressar mig. Som inte tvingar ur orden från min mun, men som ändå får mig att släppa lös allt. Tack Max, kommer aldrig att glömma att du ställde upp för mig. Blir tårögd av bara tanken på vilken fin människa du är. Önskar dig all lycka i världen.

Men som sagt, ett år sen.. Tiden går fort mina vänner. Om ett år igen, vad gör vi då? Kommer jag då att sitta här igen och titta tillbaka på allt som var. På allt vi hade, på allt som fanns. Sakna allt och drömma mig tillbaka igen.

 

HR i Åre, student 24/5 - 2006

Vilket gäng.

 

Tack för tre underbara, men dock förfärliga, år mina kära gamla klasskamrater. Utan er hade det inte varit detsamma!



Ni vet att ni älskar mig


Gnäll
Du är? Pullan Johanna

Älskade vännen. Jag kan va den där Max för dej, jag är vad som helst för dej. Du är en sann vän o jag kommer alltid finnas här för dej...vad som än händer. Vill föralltid vara en del av ditt liv, hoppas vi alltid hänger ihop. För jag älskar banne mej dej! Du gör mej hel...

2007-05-25 @ 22:42:27

Säg vad du vill:

Och du är?
Slippa fylla i allt nästa gång?

Såndär mejladress:

Din blogg, tack:

Gnället i skrift:

Trackback