Den bittra sanningen om Sanna

Varför är det alltid så att när man vet att man inte kan få något så vill man bara ha det ännu mer.. Och ännu mer och ännu mer. Tillslut vill man så gärna ha det, så att man börjar må dåligt över det. Speciellt om man vet att det är ens eget fel i allra högsta grad att man inte ens kan få ha det lite, inte ens för en liten stund.. Man vill ändå så gärna, och ju mer man vill desto ondare gör det. Efter ett tag måste man hitta något annat att sukta efter. Man byter lixom ett begär för ett annat. Det senare begäret behöver inte vara bättre, utan det är bara nått substitut för det förra man har förlorat.

Ja, jag erkänner. Det är en kille jag pratar om.. Som om ingen redan hade kunnat lista ut det..
Men det värsta med hela saken är att jag hade honom nästan, fast bara nästan. Jag visste att jag inte kunde få honom mer, men jag fick ju honom lite.. Lite grann fick ja låna.. Och det nöjde jag mig med. Fick ju låna lite iaf.. Men eftersom Sanna här är en klantig daughter of a fuck så gor hon ju bort sig, och på nån timma förlorade hno allt. Hela den lilla lilla lilla biten som hon fick låna. Den bara försvann. Och vems fel är det? Jo, helt å hållet hennes eget. Allting hade varit så sjukt mycket lättare om hon hade nån att skylla på. Men icket sa nicket.

P ffs.. Jäääävla Skit..