Den bittra sanningen om Sanna

Tyvärr så undrar jag allt för ofta nu för tiden om det är mig det är fel på egentligen. Försöker att vara en så god, och rättvis människa hela tiden. Men tyvärr finns det för många frestelser runt om mig som gör att jag faller som en fura.

Varför faller jag för idioter? Varför tappar jag inte lusten när han inte hört av sig på en vecka. Varför går jag och kommer på undanflykter för att han inte hör av sig. Han vet att jag jobbar så därför hör han inte av sig. Han jobbar, han sover, han är trött, osv osv.. Varför är jag så blåögd? Sen att jag än en gång faller för hans charm, och inte nog med det, faller ända ner till marken och slår mig rejält. Vad fan förväntade jag mig? En kärleksförklaring?? Haha. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Sen har vi karln nummer två. Världens snällaste, gulligaste, och visar uppenbart intresse för mig. Men han vill jag inte ha. Varför?
Karl nummer tre då? Han är fan inte mycket bättre. Okej, nu är det ju verkligen ingenting där, men om man ska tro mina vänner så är vi ment to be.. Men karlsoken bor hundra mil härifrån. Lyckat.

"Kärleken suger, så enkelt är det. Antingen lär man sig leva med det (och blir bitter), eller så tvingar man sig leva med det (och blir lyckligare när det funkar, mer sårad när det inte gör det)" - Magnus Ahriman

Enda normala, och vettiga karlen i min närhet just nu är min underbara Magnus. Tack för att du finns vännen. Även fast man får leta efter mer bitter människa så är du på något vis solen i mitt liv..

Fään, gnälligare jävel än Sanna Olsson får man fan leta efter. Jag gnäller när jag inte har ¨någon, och jag gnäller när jag har någon. Kan jag aldrig bli nöjd?

Ne, men nu får det vara nog, dags för en bild från "the happy days" när man inte vara bitter och ensam singel..



Och nej, ingen av oss är naken.

Ni vet att ni älskar mig