Den bittra sanningen om Sanna

Måste erkänna att efter det som hände i början på sommaren så har jag blivit mer och mer känslig.
Eller så är det kanske mycket som rör sig i mitt huvud nu.

Däremot funderar jag starkt nu på att ta steget ut i skolvärlden igen. Jag, Sanna Olsson, fundera på att plugga i fyra och ett halvt år, ta lån på 250 tusen, flytta till Kristianstad, och allt detta för att bli... *trumvirvel*... hemkunskapslärare!! Jag vet, jag är störd. :P

Sedan så känner jag att jag är rätt ute. Jag vill skapa mig ett liv med Niklas. Jag vill skaffa hus med honom. Jag vill att han ska bli far till mina barn. Jag vill gifta mig med honom. Jag är redo att dela resten av mitt liv med honom.
Snart sju månader har det varit vi. Det är en väldigt kort tid av hur länge det faktiskt ska vara vi. Men tiden har gått fort.

Sedan känner jag att jag faktiskt snart skulle kunna tänka mig att skaffa barn. Jag känner att rent psykiskt så är jag redo att binda upp mig så pass att jag skulle kunna ha ett barn. Jag längtar efter att bli mamma. Och skaffa barn med NIklas. Jag vill att han ska bli en pappa. Och inte vilken pappa som helst, utan världens bästa pappa. Min biologiska klocka tickar.
Men don´t be afraid nu.. Ska inte skaffa barn än på ett tag. Säger bara att jag är redo. Fast inte helt redo, om ni fattar. Det är så mycket vi måste styra upp innan det ens kommer på tal. Ett barn vill jag ha, men inte än.
Svammel svammel svammel från min sida. Fuck it.

Hemkunskapslärare i Kristianstad var det ja.. : )