Den bittra sanningen om Sanna

Landet lagom...
 Hmm.

Det var en våldtäckt bara några hundra meter från oss i lördags. I en buske i en liten liten park, omringad av hus.

Landet lagom, var det någon som nämnde. Är det lagom? Är det ens okej?

Fuck, livet är skrattretande ibland. Vi går omkring med våra problem som om det inte finns någon ondska i världen. "Ånej, jag har en jättefinne på näsan!" "Jag tjänar mindre på mitt nya jobb än vad jag tjänade på mitt gamla!" "Jag har gått upp tre kg"
Hallå ja, vad tänkte ni på? Eller vi, ska jag kanske säga.
Varje dag mister människor sina nära och kära, varje dag dör människor i svält, varje dag blir ett barn misshandlat till döds. Och vi har mage att gnälla över våra finnar på näsan?

Visst jag har problem, jag ältar gammal skit, jag mår dåligt över diverse olika saker. Och jag hade aldrig ens kunna drömma om hur det hade varit om jag inte vuxit upp i just landet lagom. Jag vågar inte ens tänka tanken.

Jag har ett motto, som jag alltid försöker att leva efter, och det går ungefär såhär:
Lev livet, ta vara på dagen, och se inte tillbaka..
Dock är det ibland svårt att hålla.

Alla gör vi misstag här i livet, men det enda vi kan göra är att förstå att dom var just misstag, och ingen större skada skedd. Man är ju inte sämre än att man kan ändra sig. Eller hur?

Häromkvällen fick jag en sån ångest attack. Jag kom underfund med att jag tidigare i mitt liv har varit en hemsk människa. Jag vill inte att Niklas ska veta om vilken hemsk människa jag faktiskt har varit. Jag är rädd att han ska tycka annorlunda om mig då. Jag har försökt vara så ärlig som möjligt för honom. Men vissa saker har jag inte berättat, och det av den enkla anledningen att dom helt enkelt inte kommit på tal.

Men usch.

Jag älskar min Niklas.
Jag vill leva ett jävla Svensson liv ihop med honom. Skaffa Villa, Volvo, Vagga och vovve. Ett jävla mellanmjölksliv