Den bittra sanningen om Sanna

Ja, jag vet att det är ett jävla tjat om den där förbannade karlen, men söt är vad han är.
Igår kväll fick jag ut lite som hade gnagt innanför pannbenet, så nu är det tomt där igen. :P
Ne, men jag tog upp en grej med min karl, ett sätt att få honom att kanske lite grann förstå mig. Jag blir ju cp ibland, och får mina dampryck. Och känner mig som världens hemskaste människa. Men tydligen är jag inte det. Undrar vad han går på egentligen?

Igår åt vi jättegod middag hos hans föräldrar. Allt var supergott. Och dom tycker tycligen väldigt mycket om att laga mat, och exprimentera. Så gott blir det. Mycket spännande smaker, och kombinationer. Det gillar vi, jag som bara älskar mat!

Ikväll, efter en lång slappedag blir det Bio. Ska se den där nya komeditjohosan. Spartantjafset. Men det ska bli kul.

Träffa Johan imorgon ska man göra med. Det var ett tag sen sist. Tyckte hon kunde bjussa på en bläckfylla ikväll, men så blir icket fallet, då bion med söt lockar lite mer.

Jag tror nog att han är världens bästaste. Allt känns så jävla bra. Allt går fort fram, men det är så rätt. Allt är bara så rätt. Det är en konstig känsla som är fruktansvärt svår att beskriva. Men det känns fantastiskt. Han är underbar, världens snällaste, och behandlar mig som en prinsessa.

Och på plussidan är ju att mamma gillar honom. Han är lite knäpp, öch ganska förbannat kaxig mot mig, precis vad mamma gillar. Jag tror också att han, om någon kanske kan hålla mig nere på jorden, och tygla mig.
Eller det kanske inte går?

Jaja, nu ska jag vara social med karlen och hans vän Puffen. Såååå..

Ni vet att ni älskar mig.