Den bittra sanningen om Sanna

Jag vill kunna nöja mig med det där lilla. Varför har jag en tendens att alltid försöka leta efter något bättre? Varför vill jag alltid hitta det omöjliga, som i slutändan bara knäcker mig?

Jag vill kunna vara nöjd över ett vanligt svenssonliv.
Jobb i kassan på ICA, karl, hund, tre ungar, villa i en sleten förort, fredagskvällsmys med familjen, kolla på familjeprogram, köpa lördagsgodis, gå å lägga mig vid elva en fredag för det var ingen rolig långfilm på tv.
Jag vill kunna vara nöjd med ett sånt liv. Jag vill inte alltid leta efter spänningen, kampen, jakten..

Livet suger helt enkelt.

Kan mycket väl vara pms som gör att jag känner så här. Kan även var tristess över att inget spännande händer. Kan även vara lite av en bakisångest sen i fredags. Kan vara något helt annat också.
Kan helt enkelt vara som så att livet faktiskt suger med.
Någon liten gubbe någonstans har förutbestämt mitt liv, och gör allt för att det ska bli som han har sagt. Säkert en fiende från ett tidigare liv, som har gett sig fan på att mitt liv ska knulla tills sig oavsett vad.
Snälla söta lilla gubbe. Vad har jag gjort för fel?

Ett tomt skal..