Den bittra sanningen om Sanna

Mycket snack om Anorexia i bloggvärlden nu..
Finns otroligt många bilder, och filmer som rör sig runt i omlopp  just nu.
Hua...
Ibland så kan man inte riktigt förstå hur folk tänker, hur kan man inte se sitt riktiga jag?
Men sen så tittar man på mig.
Niklas säger till mig att jag är den vackraste kvinnan i världen, jag är snygg, sexig, finast, allt som bara går. Då vill jag så gärna tro honom. Men sekunderna senare, när jag tittar mig i hallspegeln, så ser jag inte den vackra Sanna som han ser. Jag ser en Sanna med feta lår, hängmage, och valkar som sticker upp över jeanskanten.. Kan knappt tro på det han har sagt.
Nej, jag mår inte dåligt över att jag är lite överviktig, jag har inte allt för stora komplex för hur jag ser ut. Jag är faktiskt ganska nöjd med mig själv. Men alla har vi våra dåliga dagar, visst? Dom där dagarna när vi helst av allt inte stiger upp ur sängen på hela dagen, dom dagarna när vi bara vill gömma oss.
Sen har jag faktiskt dom där dagarna där jag känner mig snyggast i världen. Dom dagarna jag seriöst undrar varför jag inte redan sökt till Top model. Dom dagarna jag accepterar mig själv som den jag är, och älskar mig själv. Dom dagarna jag förstå varför Niklas tycker att jag är världens vackraste. Vem skulle inte det liksom?

Konstigt det där. Ena dagen är man miss universum, andra dagen är man inte värd ett piss.
Jag tycker inte att det är vackert att vara så pass smal så att benen skymtar under huden, sen tycker jag inte att det är vackert att vara för stor heller. Och det säger pga av att så länge kroppen inte är sund, så ser den inte sund ut. Ser den inte sund ut, så är den inte vacker. För mig är det så att en sjuk människa kan inte vara vacker i mina ögon. Inte när sjukdomen tar över kroppen, och förändrar den så pass.

Nej, nog med mitt skitsnack.
Idag är jag snyggast i världen. Nu ska jag gå å klä på mig, för att sen bege mig bort mot affären. Ska bli köttfärslimpa idag.