Den bittra sanningen om Sanna

Har tröttnat på att vara vanliga gamla Sanna. Tröttnat på livet som singel, som alkoholist och tröttnat på att ligga runt. Usch fy faaaan.

Nu får det vara nog.

Så fort jag lär känna nytt folk, eller ska vi säga nya vänner, så kommer samma gamla vanliga fråga upp, förr eller senare. "Sanna, varför har inte du någon pojkvän?"

Ja, sanna, varför har du ingen pojkvän?
Så ful är ja väl ändå inte...?
Standard svaret på den frågan brukar dock vara att tvåsamheten gör en tjock, jag har inte tid med pojkvän osv osv. Men det är ju bara skitsnack. Jag är helt enkelt rädd för att binda mig.

Ne, men ärligt. Nu räcker det. Trött på jakten efter den perfekte, trött på att bygga upp grejer, trött på att hoppas.

Snart tar jag förste bäste.
Ne, det tänker jag inte göra, men ändå..

Jag vill att någon ska kunna presentera mig för sina vänner och säga att jag är den underbaraste människan på denna jord. Säga att dom tycker om mig, och verkligen tycker om mig, och bara mig. Jag vill ha någon som längtar efter mig, och som saknar mig när ja inte är i närheten. Min, Min, och bara min..

Fuck this shit. dags att nanna

ni vet att ni älskar mig