Den bittra sanningen om Sanna

Ja, jag vet att jag skulle göra något annat. Men jag har så tråkigt..

Men iaf. Det som har retat mig väldigt mycket är något som innan har varit ganska oväsentligt i mina ögon, men ändå ett ganska omtalat ämne. Nu känner jag att jag har fått ganska mycket starka åsikter om ämnet i fråga. Varför jag har fått det just nu kan vi komma in på senare.

Men iaf. Mitt första möte med vad detta kan göra mot människor var jag med om när jag var kanske tolv, eller tretton år. Det var en varm sommarkväll i början på augusti, närmare bestämt Carl-Oskar dagarna i Växjö. Jag och mina vänner var ute på stan med häxblandningen i ena handen och dom stulna tjuvrökarciggaretterna i andr, och ville vara så coola som det bara gick. Vi lallar runt, dricker (samtidigt som vi håller oss för näsan),  och bara är allmänt jobbiga ungdomar. Då när detta hände, så var det mest obehagligt, men jag inser nu att detta är en av de större orsakerna till varför jag alltid har haft respekt för just droger. Det som hände var att vi stötte på en storebror till en av mina vänner, och hans killkompisgäng. Stora tuffa killar ansåg vi då. Lite av något som vi såg upp till. Vi kan kalla honom D. Men det som gjorde hela historien till något hemskt var att han var så påverkad av droger att man inte såg ett skit av den gamla D i honom. Det fanns ingenting. Hans ögon var tokröda, och han var helt borta. Han var som en zombie, kände knappt igen sin egen lillasyster. En otroligt läskig händelse nu när jag ser tillbaka på det. Att man kan  förändras så mycket av så lite. Usch

Mitt andra möte, var väl inte riktigt ett möte, men det var en person i min närhet som dog av en överdos. Om hon tog livet av sig eller om det var ett misstag vet ingen. Men hon hade stora problem, med sig själv, och med sitt liv, och mådde uppenbart psykiskt dåligt. Detta hände ganska nära intill den andra händelsen.

Två möten (eller vad man ska kalla det), med narkotika som båda var jobbiga och obehagliga under en kort period när jag fortfarande var ung, och höll på att växa upp. Tog in så mycket intryck från omvärlden, om var som var rätt och fel. Och var väldigt lättpåverkad om det som hände, och vad som hände dom man såg upp till.

Visst, kanske ganska obetydliga saker anser vissa. Men jag tror att dom har skrämt mig tillräckligt för att jag aldrig vill ens prova droger/narkotika.

Det som retar mig nu är inte att folk brukar narkotika, även fast dom vet riskerna, och dom vet vad som kan hända. Det som däremot retar mig något så förbannat är när folk skryter om hur ofta, hur mycket dom använder det. Och verkligen anser att det är en viss status över att röka på någon gång då och då. Fine, rök på, Spruta in skit i kroppen, knapra tabletter. Men håll det för dig själv. Vi människor är förebilder för så många yngre personer som ser upp till oss, vissa nästintill dyrkar oss. Se upp för vad dom får se och uppleva. Förstör inte deras bild av oss, som perfekta, coola, underbara människor.
Inse riskerna med vad du gör. Det är inte coolt att riskera sitt liv, och förstöra sin egen kropp så mycket. Du kan inte kontrollera drogernas inverkan på kroppen. Likadant som du inte alltid kan kontrollera ett brinnande hus, eller skog. Och har inte din mamma alltid sagt att man inte ska leka med eld?