Vart är närmaste stjärnan?
Hemma hos mor igen. Är ju skriven här, så man måste ju hit å rösta.
Är ju en otroligt viktig person, är ju förstagångsväljare. : )
Och tydligen är vi väldigt viktiga, eller nått..
Helgen har varit en total katastrof. Vad har jag ådstakommit egentligen?
Absolut ingenting..
Har ioförsig tvättat, men redan lyckats spilla ner nya favorit tröjan med kaffe.
Har också gjort färdigt min uppgift. Den blev väl sådär. Den är klar iaf.
Sen har jag sovit på tok för mycket.
Det är inte bra.
Förövrigt så har jag kommit på att jag är en ensam jävel.
Det var skit hemskt, men jag satt å kollade på nån dokumentär på ettan häromdagen. den handlade om ett par som skulle gifta sig, och deras vardag fram tils brölloppet. De älskade verkligen varandra, och var hur lyckliga som helst. Jaha tänker ni säker nu, Va e de me de?
Men grejen är som så at de här två var utvecklingsstörda, eller de hade någon slags störning. Jag vet inte inte vad, men de var inte helt hundra om vi säger så.
Och då kände jag, hemskt att erkänna, men jag kände att om nu två stycken människor som inte är helt klara, kan hitta någon som de älskar, som älskar en lika mycket tillbaka, och som man är redo att dela resten av sitt liv tillsammans med. Att dom ens kan hitta nån där de kan ta det steget till att man säger ja till varandra.
Jag är otroligt glad för deras skull, men jag känner på nått sätt att kan de så kan jag..
Asså, det är hemskt att erkänna, men jag har en liten tanke i huvudet.
Usch, vilken hemsk människa jag är egentligen.
Men jag vill hitta nån, killen med det där lilla extra. Jag vill också känna att jag kan dela resten av mitt lv tillsammans med en speciell människa. Som det känns nu, så finns där ingen..
Eller ingen och ingen. Som min vän M säger, så byter jag kille varannan vecka.. Eller jag byter inte kille, men jag byter offer.. Haha.
Nä, men både M och L har rätt i det att det alltid är någon ny i mitt huvud som spökar. men just nu är det ingen. De säger åt mig att inte klaga för att jag inte har någon, men jag har ju ingen. Iallafall ingen speciell. Utan bara dessa vanliga gamla ragg.
Usch fy för dem.
Nä, nu får det vara nog. Får träsmak i röven av denna hemska stolen.
Vi hörs, och ni vet att ni älskar mig! : )
Nybliven Bloggare
Jahapp..
Tandfeen är numera en bloggare. Alltid lika trevligt att få dela med sig av sitt meningslösa liv, och se hur mycket nyfikna människor det finns här i världen.
Sitter för tillfället hemma hos Mor, och hennes gubbe.
Mitt bredband har ju inte kommit än, vilket innebär att om jag vill ha någon som helst kontakt med omvärlden i det stora hela så måste jag åka hit.
Hmm, och vem är då jag?
Ni kan kalla mig för Sanna, det gör mina vänner.
Jag bor i en medelstor stad, i typ södra Sverige.
Nitton år gammal, och bor i min alldeles egna lägenhet. En mysig etta, med gångavstånd till Centrum.
Folk brukar fråga mig vart jag är i från. Och då svarar jag ingenstans. För jag är född i en av Sveriges största städer,uppvuxen i denna staden jag bor nu. För ca fem år sedan flyttade familjen ut till en håla in the middle of nowhere. Och för ca tre år sen, flyttade jag en himla massa mil, för att börja gymnasiet. OCh det var i en av Sveriges skönaste byar. Ett riktigt vinterparadis. : )
Tog studenten i Våras/somras, efter tre underbara år. Och nu är jag tillbaka hit.
Mina vänner brukar beskriva mig som en galen människa, full i fan, och med tankarna på alla håll och kanter. Men sån är jag. : )
Jag brukar själv säga som så att, jag har glimten i ögat, ett leende på läpparna, och skinn på näsan.
Och vanligtvis är jag välrdigt charmig, har lätt att träffa nya människor, och lätt att prata för mig. Jag är jag, och duger det inte så slipp.. : )
Detta var allt för mig idag. Ska tillbaka till stan nu, denna byn är på tok för liten för mig.
Ha det bra nu folket, och ni vet att ni älskar mig.. : )